Holger hjärta Lili 4-ever

Läser om ett ”case” i dagens DN, det handlar om ett gift par i 90-års åldern som inte längre får bo tillsammans då frugan blivit för sjuk medan maken är för frisk. De flesta kommuner anser att kostnaden, för att även låta den som är frisk få plats på ett äldreboende, är alldeles för hög. Då skiljer man hellre på paret.

Och det är ju egentligen helt sjukt. Om man har pallat att leva ihop med någon i säg 70 år, förtjänar man då inte lite credd för det? Det tycker i alla fall jag. Jag tycker att vi borde ta chefers bonusar och använda pengarna till att finansiera boendet för dessa par, bröllopssviten på Grand borde de banne mig få som ny bostadsrätt. Och ett extraknäck på en diplomatpost.

”Civil tillåtelse att inte göra som regimen säger”

Läser idag i DN om att Danmark vill införa en lag om att civil olydnad måste godkännas av polisen först. Som motivering till lagändringen hänvisar man till det stundande klimatmötet, man vill inte ha för mycket bråk och kaos. Hm. Är inte själva poängen med civil OLYDNAD att man gör det trots att det inte är tillåtet, trots att det inte blivit godkänt. Ligger inte den demokratiska principen i det faktum att man anser att medborgarnas regimkritik ibland är viktigare och mer rättvis än vad våra lagar och restriktioner är? Det har ju ändå visat sig att lagarna mirakulöst förändras när det blir just sammandrabbningar mellan polis och demonstranter. Ta Göteborg som exempel. Där var ingen lagändring aktuell, ändå kunde man frihetsberöva demonstranter, använda övervåld och döma dem till hårda straff som aldrig tidigare varit brukliga.

Civil olydnad är ett sådant vackert begrepp. Det är som att säga att ”ja vi kan ju inte tillåta allmänt kaos och brott mot lagar, men vi respekterar att ni har en ståndpunkt som ni tror på. Vi är ödmjuka inför det faktum att vårt rättssamhälle inte är felfritt, och vi kan ta att ni ifrågasätter det. Ni SKA ifrågasätta det, det är väl det som kallas demokrati?”.

My brandy alexander, always gets me into trouble

Sitter såhär på en tisdag och längtar efter helgen som för mig är lika med Törley-time. Törley – fulskumpans märke, den dekiga flärdens signum. Och jag kan inte hjälpa det, att livets höjdpunkter handlar om helgerna, om de tillstånd i livet då man omhuldas av ett dimmigt töcken. Det är ju förbannat kul att va full, förmodligen det roligaste jag vet. Låter det tragiskt? Som om mitt liv är innehållslöst och patetiskt? Som om jag inte kan hitta någon nyttigare syssla? Ja men det är väl just det, att sysslan är helt onyttig men som man valt att ägna sig åt ändå. Även om det skulle va kroppsligt och intellektuellt förkastligt. Och jag har aldrig hävdat motsatsen, att livet mitt skulle vara otroligt innehållsrikt. Eskapism är vår tids främsta religion, för somliga tar det uttryck i dyrkan av fantasy-böcker, för mig handlar det om popmusik och bubblor som omvärderar omdömet.

Naturlich

DN räknar ner till klimatmötet i Köpenhamn. En artikelserie skildrar förhandlingarna som går fram och tillbaka under den förberedande tiden. I ett nummer kan man läsa att Asiens eldar står för en stor del av den sammanlagda mängden koldioxidutsläpp. I ett annat nummer kan man läsa att Indien, som man ofta påpekar vara en stor miljöbov, faktiskt inte släpper ut mer koldioxid än de flesta i-länder. I många fall är deras utsläpp mycket mer begränsade. Till exempel släpper de ut ca 20 gånger mindre per invånare än USA: Ändå är det u-länderna, och framförallt kanske Asien som vi förfäras över. ”Tänk om välfärden går så långt i Asien att alla kineser också har råd att skaffa bil? Vilken katastrof för klimatet!”. Det faktum att stora delar av västvärlden ofta har upp emot 2 bilar per hushåll verkar inte spela någon roll. Vi var ju först liksom. Ska dom komma här och ha det bra, lika bra som oss? Nej fy tusan sånt miljösvineri. Tanken på att vi kanske borde sluta åka bil verkar inte lika aktuell som vår förfäran över Asiens välfärdsframfart. Tanken på att USA borde sänka sin standard till en utsläppsnivå som motsvarar Indien innan man kan gnälla över Indiens miljösvineri verkar inte slå oss särskilt ofta. Och att Asiens öppna eldar, som gör att några av världens allra fattigaste hushåll kan värma sig och hålla grytan kokande, är dåligt för klimatet är vi inte sena att påpeka. Hur dåligt det hade varit för klimatet om de hushållen skulle hålla samma materiella standard som oss verkar inte lika intressant.

För det är vi som har rätt och de som har fel. Det var ju vi som började förstöra jorden, som en herre på täppan över produktionsmedlen och välfärdssamhället, och då skall väl inte resten av världen komma här och vilja ha en bit av den genmodifierade, transfettsfyllda kakan som vi producerat i en av våra fabriker. Fabriker som dessutom tillhör västerländska bolag men som pumpar ut all sin rök i Asien, i de samhällen där de lågbetalda arbetarna bor med sina familjer.

Själv är jag knappast någon miljökämpe. Jag vet att jag borde göra mer, det borde vi alla. Men regeringarna har ändå det övergripande ansvaret. För det spelar ingen större roll om jag källsorterar när stora bolag fortsätter att dumpa giftigt avfall i havet. Har i alla fall köpt en ”miljövänlig mobil”, undrar om det är avdragsgillt som välgörenhet? Ja herregud, vi konsumerar oss till miljöförbättringar, för det är det enda sättet som ligger i vår begreppsvärld. Att avstå helt från saker finns liksom inte med på kartan.

Spöstraff skall dem ha

Gaaah!!!!! Igår snodde någon min mobil på ett uteställe. Möjligheten är ganska stor att jag kan ha tappat den, men i vilket fall som helst så har jävlarna som hittat den valt att inte svara för att sedan stänga av den. Och jag blir så arg. Då inser man hur handikappad man är utan sin mobil. Jag kan inte få tag på någon, utan att kila hem till dem. jag har ingen väckarklocka som kan väcka mig. Jag har ingen klocka överhuvudtaget. Dessutom ingår knappast en ny mobil i min budget i månadsslutet.

Men värst av allt är ändå sim-kortet. Alla kontakter är borta. Jag kan inte nå någon, och ingen kan nå mig. Det är inte okej att sno någons mobil. Jag har tappat min mobil en gång förut och då ringde en vänlig skäl till min pappas mobil. Vi stämde mötesplats och jag gav en hundring och en chokladkaka som tack. Man blir så lycklig av sådana människor. Och man vill utdela spöstraff på torget åt dem som nödvändigtvis skall sno en mobil som inte är utav värde för dem, men som är ovärderlig för mig.

Jaja, jag får väl kila ner på stan och acceptera nåt erbjudande från nån jobbig Telia-försäljare, helt enkelt sälla mig till massan av människor med flashiga mobiler.

När åldersgränser blir till ett hån

Läste i gårdagens Aftonblad att en 9-årig pojke tänt eld med en tändare i en garderob när hans familj var på besök i sina bekantas villa. Skadorna uppgår till 1,9 miljoner, skador som försäkringsbolaget vägrar betala men som man inte heller kan kräva föräldrarna att betala. Den 9-årige pojken däremot, som ny fyllt 11 år, kan man skuldsätta för resten av sitt liv. Hm, hur hänger detta ihop? När han begick brottet dröjde det 6 år innan han blev byx – och straffmyndig, 9 år innan han fick rösta, köpa folköl, och ta lån och 11 år innan han fick köpa en flaska vin. Men att få en skuld på 1,9 miljoner, det är tydligen helt rimligt.

Är det inte konstigt att 16-åringar som begår mord får 1,8 års ungdomsvård (eller ungdomsfängelse) och sedan släpps de vind för våg ut i samhället. Men en 9-åring som lekt med tändaren, han skall straffas hela sitt liv han. Vad är det för jävla fel på vårt rättssystem egentligen? När lagarna inte är förankrad i den allmänna opinionens moral så blir de tillslut verkningslösa. Då underminerar man trovärdigheten hos vår rättsstat. Jag vet i och för sig inte om jag någonsin haft någon tilltro till vårt rättsväsende, men det här gör det knappast bättre. De flesta människor anser förmodligen att mord borde behandlas med något allvarligare åtgärder än en 9-årings dumdristiga lek med tändaren. Helt klart är ju att alla barn upp till 18 år som begår brott borde få ordentlig vård och vägledning, inte straff som märker dem för livet. Vad är annars poängen med rehabiliteringen, om vi inte eftersträvar att hjälpa dem på vägen mot vuxna individer som kan ta eget ansvar över sina handlingar?

Folhemsfascisten tycker till

Läste idag i DN om en attitydundersökning som gjorts i 27 länder bland 30 000 människor. Den sa följande: Var fjärde instämmer i påståendet att ”den fria marknadskapitalismen har obotliga brister”. Fler än hälften anser att det problematiska med kapitalismen endast kan stävjas med regleringar och reformer. Och så till det viktiga, trumvirvel, två av tre kräver att regeringarna ska fördela rikedomarna inom landet på ett jämlikt vis.

Och allt detta är ju enligt väldigt positivt och föredömligt, befolkningens insikt. Men är det nu uttrycket ”no shit sherlock” gör sig gällande? Faktum är ju trots allt att de allra flesta inte gynnas av kapitalism. De allra flesta har det inte så pass förspänt att sänkta skatter framstår som guds gåva till den moderna människan. De allra flesta skulle må bättre om rikedomarna inom ett land fördelas jämt. För att citera professorn i nationalekonomi Lars Pålsson Syll ”Som all modern forskning på området visar, hämmas tillväxt och välfärd av ojämlikhet.”

 

Call me crazy, men det är nog inte bara inbitna kommunister som vill ha ett samhälle där landets resurser fördelas bland folket. Var man efter var mans förmåga och behov är väl ett ganska självklart kriterium för en välfungerande och human stat. Varför vill man någonsin skapa ett samhälle där man måste bygga murar runt sitt fina hus och skjuta på den sämre bemedlade grannen som försöker ta sig in? Vill man inte leva i symbios med människor i samhället, istället för att köpa skjutvapen och taggtråd. Frågar man människor i USA så är de fortfarande hjärntvättade av ” the american dream”. Hur dåligt ställt de än må ha det så tycks deras tilltro till marknadskapitalismen vara nästan okuvlig. Den enda rätten de kräver är att de själva skulle få behålla miljardbeloppen om de någon gång lyckas, och att de har möjlighet att stämma vem som helst för vad som helst. Icke att förglömma rätten att skjuta den jävel som går in på ens tomt och den mänskliga rättigheten framför alla: att bära vapen. The second amendment god damn it. Själv gillar jag folkhemmet, i brist på ännu bättre lösningar. Du kan kalla mig folkhemsfascist. Inte för att jag tycker att Sverige är ultimat eller erbjuder alla lösningar på världens problem – men för att jag tycker att vi åtminstone, med folkhemstanken, kommit en liten bit på vägen.

Då vet man att moppen skall fram

Innan jag går ut ur min lägenhet så brukar jag tänka: skäms jag av tanken på att polisen tar sig in i mitt rum och undersöker det om jag råkat ut för något och dött? Om svaret är ja, vilket det ofta är, så betyder det att det är dags för mig att städa.

När man som död inte kan stå för hur man levde, ja då har man helt enkelt låtit det gå lite för långt.

Ja oh ja!

Såg Fibes oh fibes i lördags. Sångaren utstrålar verkligen porr. Inte för att han är obscen utan för att han helt enkelt ser ut som och rör sig som sex. Vi snackar den där lite porriga mustaschen, frillan med rakat på sidorna och en lång lugg som måste smekas till rätta, de lite löst sittande chinosen, det lätt urringade vita linnet som blottade brösthår som blivit fuktigt av svett, för att inte nämna kronan på verket: en trenchcoat. Och vad gäller moves, ett litet diskret höftgungande juckande mot mikrofonstativet. Jag tycker det är lite komiskt, blir nästan generad men mången kvinnlig bekant till mig blir regelrätt exalterade över hans sensuella utstrålning. For the record, det här är alltså en objektifierande recension, jag nämner inte musiken. Men utstrålningen, den får 5 av 5 möjliga.

Relativtetsteorin

I Sundsvall blir livet vad man gör det till, därför får man banne mig se till att göra det riktigt bra.

På så sätt är småstäder ganska behagliga, prestigen är obefintlig. Allt kan bara bli bättre. En utekväll är dömd att misslyckas och just därför kan utekvällarna bli alldeles ultimata. Börjar man på noll kan man bara komma högre. Dessutom lägger man ganska mycket energi på att ordna trevliga och genomarbetade sammankomster. D.v.s man sätter igång projekt och koncept för att underhålla sig. Man suckar inte över att åka till andra sidan stan, som man gör i Stockholm, och man möts oftare i varandras hem istället för på uteställen.

Eller så skriver jag så här bara för att jag insett att jag måste spendera mina närmaste år i Sundsvall medan vännerna glassar runt i Stockholm. Å andra sidan räckte det att jag var borta från hufvudstaden i knappt 2 månader för att jag redan skulle känna mig mer malplacerad än jag vanligtvis känner mig på alla hipster-klubbar. En helg i Stockholm och man känner sig som ”den fula kusinen från landet” för att citera en klok vän. Ett av mina fina utekvällsminnen involverar ett nästan folktomt uteställe i Visby under sensommaren när alla turister åkt hem. Där står jag och min bror ensamma på ett dansgolv och dansar till nån dålig schlagerlåt, när en berusad polack utan tänder, iklädd innetofflor, kommer fram och börjar dansa med oss. Vi tokkörde helt enkelt, som är brukligt under sådana omständigheter. Man bör leva för att samla bra historier, inte sant.

Nej det är inte alltid bra att ha det bra. Det där med relativitet, det tror jag på. Those were the worst of times, those were the best of times, ett klockrent uttryck som ständigt gör sig gällande i mitt liv. Dynamik! Högt och lågt! Allt i en salig blandning. Welcome to Sundsvall, the city of inte riktigt äkta norrlänningar men som ändå kallar sthlm fjollträsk.