Utbyten

Vi sitter ute och fikar i solen, mina föräldrar och jag. Enligt mamma så chillar vi. Pappa förstod inte vad det betydde. Man tar det lugnt, förklarade mamma då.

Sen gick vi på en promenad. Då pratade jag om hyper. De förstod inte vad ordet hype betyder. Man tillskriver saker och ting överdrivet optimisstiska egenskaper, förklarade jag då.

De har visdom och erfarenhet – jag har koll. Det är fint, vårt utbyte.

Tankar från en ledig onsdag

Västerbottenost är inte överskattat. Det är precis så gott som det sägs.

Igår mötte jag en man i mustasch. Då tänkte jag på mannen-i-mustaschen-låten: “Se här kommer han med mustaschen, å bugar å ber om en dans. Ja nu kommer han med mustaschen, dom andra dom har ingen chans.” Det hade dom inte heller, han var klart överlägsen.

Natten till idag cyklade jag hem i hällregnet. Det var välgörande. Syndafloden spolade bort alla gamla synder. Jag kände mig duktig. Sen fick jag ett sms av en vän som beundrade mig för att jag cyklat hem i regnet. Då kände jag mig ännu duktigare.

Första doppet för i år. Det var kallt. Hela kroppen fick en brainfreeze. Åh så härligt vi har det, tänker man medan man står där och huttrar och grinar illa. Men sen när man går upp, då känner man sig duktig. Varför känner man sig alltid duktig när man genomlider jobbiga saker? Borde man inte istället känna sig duktig när man undviker dem, åtminstone ibland.

Nu är det revolution på gång

Vad är det som händer med samhället egentligen? En finanskris inträffar och helt plötsligt går hela arbetsmarknadspolitiken igenom en regression till tiden innan fackliga rättigheter instiftades.

Litorin vill lagstifta om att ungdomar, som ändå är myndiga individer, skall få en s.k. praktikantlön, d.v.s. en sämre lön än normalt. För att ”hjälpa” ungdomarna in på arbetsmarknaden. Och detta tycker han är helt rimligt, att lönerna sänks medan priset på en liter mjölk i affären fortfarande är detsamma. Och som någon påpekade på en ledarsida, vad hindrar honom då från att “hjälpa” även andra som har svårt att komma in på arbetsmarknaden, genom att även sänka deras löner. Som t.ex. kvinnor, invandrare och människor i övre medelåldern.

Det norska Statoil hotar Lettland med massavskedningar om de inte går med på att tillåta försälning av alkohol på bensinmackar. Alkohol på bensinmackar! Hur smart är den idén egentligen? Ja rent ekonomiskt för Statoils del så är den säkert briljant, men för den lettiska folkhälsan är den minst sagt förkastlig.

Flertalet företag ber sina anställda att acceptera mindre betalning för samma mängd arbete, och motiverar detta med att man då ska slippa uppsägningar på sin arbetsplats.

Hur kan man låta kapitalismen utpressa arbetarna på det här sättet? Varför går vi på skiten? Hur länge skall de få skylla på finanskrisen för alla övertramp som begås mot de grundläggande fackliga rättigeheterna? Sluta dela ut bonusar, fallskärmar och aktieutdelning under en pågående finanskris, så skall ni nog se att ekonomin genast förbättras.

Nu är det väl ändå snart revolution på gång, hoppas jag.

Övningskör

Skit i pereferimänniskorna, de som står där i döda vinkeln, i din blinda fläck, säger syrran.

Titta inte bort, bakåt eller åt sidan. Blicka framåt och gasa på. Det enda du behöver bry dig om är din värdefulla last, de människor som sitter bredvid dig i bilen. Så använd alltid säkerhetsbälte och undvik att köra in i betongväggar. Men förutom det är det bara att tuta och köra, ge ett finger åt de som kör i din väg.

Min syster är så klok trots att hon inte har körkort än. Fast hon är på god väg att skaffa det.

Gymnasienörden

Eftersom jag gillar dåliga high school-filmer så blir jag alldeles varm i hjärtat när jag tänker på vilken perfekt klyscha av en nörd jag skulle ha varit.

Jag hade mösstandställning när jag gick på mellanstadiet. Fatta, en stor jävla frankenstein-betskena med taggtråd som sticker ut ur munnen och binds ihop av ett band kring huvudet, inte helt olikt en sån där brottarmössa. Dock bör jag kanske tillägga att jag endast bar den på natten, men att jag även tog med mig den på ev. övernattningar. Jag tyckte att detta var coolt. Det var ju unikt, enligt mig. Ja herregud, vilken tur att man inte hade någon vidare känsla för ironi i den åldern.

Och min käre vän Torun som under gymnasiet hade en stålställning längs ryggen, då hon halkat på en fest och fått en spricka i ryggmärgen. Det är ju helt galet kul, att hon haft en back brace. Tänk om jag hade haft min tandställning även på gymnasiet, fy fan vad klockrent det hade vart. Vi hade varit de ultimata nördarna, de givna mobboffren. Det är ju nästan så att man tycker att det är synd att man missade den tiden och istället hade raka tänder bakom sitt leende. Och synd också att Torun bar sin järnkorsett under kläderna.

Annars hade vi sett ut som Dum dummare. Det hade allt vart någonting att minnas på dödsbädden. Tänk att få se minen på ett ragg när man vänder sig om och tar på sig sin gigantiska tandställning. Eller om denne hunnit somna, och vaknar upp bredvid Frankensteins brud. Ah, tyvärr har det skeppet seglat för länge sen då tandställningen rök redan i 5:an. Men jag gillar fortfarande att leka med tanken.

Avsaknad av fancy

Ibland slår det mig att jag saknar Irland.

Som igår när jag och en kär vän promenerade runt löjligt vackra Visby mitt under högsommarens pik. Politikerveckan är i full gång med allt vad det innebär av mingel, flanerare och folkströmning. Vi gick nere vid hamnen och insåg att detta inte är för oss, våran stad är inte konstruerad för oss. Den överdådiga kongresshallen som främst är till för företag och topppolitiker, strandpromenaden som nyligen renoverats med ljusslingor och Kallbadhuset med sina fejkpalmer och konstruerade Ibiza-feeling. Sommaren tillhör politikerna, bratsen, busslussande pensionärer och de semestrande barnfamiljerna. Vintern kan vi få behålla. Undrar om ljusslingorna kommer att vara tända på kvällarna även då.

Vi försöker hitta någonstans att dricka en kaffe, men det går knappt på kvällen. För man måste äta dyra middagar överallt. Vid allehanda uteställen och vanliga innergårdar står kostymklädda vakter beredda med en VIP-lista i handen. Där inne står folket och sippar på flärdiga drinkar. Klubbarna pumpar ut vibrerande basslingor från dansgolvet.

På Irland beställer man mat i baren. Puben är det kollektiva vardagsrummet. Man kan välja att bara dricka kaffe eller en pot of tea om man vill. Att beställa en cocktail är nästintill omöjligt. En grogg på sin höjd kan man få, men man får blanda den själv. Man får en 6:a whiskey och en liten colaflaska. Vakter finns det, men inte för att stänga någon ute eller ge någon annan företräde. De är där för att kasta ut farliga nackers och druggies, för dem finns det ganska gott om. Dansgolv är inte lätt att hitta och DJs vet de knappt vad det är. Vadå hålla sig ajour med dagens musikscen? Vi sätter på skivan med samma gamla förbannade folkvisor som man spelat sen mannaminne. Om det blir livemusik så är det givetvis lokala spelmän som kör, just ja, samma gamla förbannade folkvisor. Och man får nästan alltid pommes till maten, vad man än beställer. Så att man blir ordentligt mätt.

Jag minns den gången jag och en vän vägrade stå i en 100 m lång kö för att betala 100 spänn för att dricka en öl. Så vi bestämde oss för att leta efter ett ölhak. Men ju längre vi gick, ju längre kändes det som om vi distansierade oss från potentiella ölhak. Och så plötsligt slår det oss, att vi står där, mitt på Stureplan under midnattens sena timma. I halv panik tar vi oss där ifrån. Vi känner oss som skrämda får. Bääääh. Var är vi? Vad gör alla dessa människor här och vad är grejen med alla neonskyltar? “Kan man inte bare få dricke en jälla öl? Vi vill inte stå i kö eller betale inträde, vi vill bare ha öjl!!!!”. Men vi fick ingen.

Kort sagt, avsaknad av fancy är vad jag gillar.

Mor värderar män

I våras: Vi sitter på en bar och dricker drinkar. Jag spanar in en kille i skägg. Mamma knycker på huvudet, gör en avfärdande gest med handen och utdelar sin dom. “Han ser alldeles för självmedveten ut för min smak”. Få människor lyckas vara lika avväpnande som min käre mor. “Och hur är din typ?” Mamma svarar. “Ödmjuk, det är väldigt oattraktivt med sådär uppenbart självmedvetna människor.” Mer än så behöver jag inte höra. Det stämmer. Han ser alldeles för polerad ut, för självmedveten. Tack mamma. Jag borde alltid ha med mig mamma när jag skall ut och ragga. Litar faktiskt på hennes omdöme. Hon har ju trots allt gängat en man som sitter bredvid oss på baren och 35 år efter deras första möte säger att han föll för mamma för att hon “var så grann”. Och att han visste med en gång, att hon var kvinnan för honom. Då blir mamma lite generad och lagom självmedveten, viftar bort håret med handen och säger: Berätta mer!

Har aldrig varit rädd för att bli som mina föräldrar, om jag blir som dem skulle jag bli överlycklig. Om jag får ett förhållande som överhuvudtaget har en gnutta av den tillgivenhet de känner gentemot varann så vore jag nöjd.

Ostrategisk plan

Appropå det där med att vara en misslyckad bimbo, jag är reserv 11 eller högre till utbildningen som researcher. Vilket enligt min syster betyder reserv 11 eller ännu större chans att komma in. Vilket ju ändå känns rätt avlägset, men ändå helt okej av över 200 sökanden. Jag är ju trots allt rätt långt ifrån vad de säger sig söka efter, nämligen en individ som talar ett tredje språk och har mångkulturell bakgrund eller erfarenhet. Räknas kontinentala semestrar i europeiska huvudstäder, och några artighetsfraser på franska? I think not. Så med detta som bakgrund, så dåligt kan jag inte ha presterat. Eller så gjorde jag det. Det kanske var mitt nyfönade hår och mina fina formuleringar som gjorde susen. Men vem bryr sig? Hösten är dold i de obegränsade, men ändå jävligt begränsade, möjligheternas dimma. Ehm, får man säga att ens plan för hösten är att dricka billigt rötjut, att man vill ha bröd & skådespel åt folket? Att man vill hångla på parkbänkar? Gärna i kombination. Kan man kalla det en plan? Ja nog är det en plan alltid, men en rätt så ostrategisk sådan. When all else fail, så kan man alltid vända sig till det man känner för att göra. Då kan man unna sig att slippa tänka på bör och helt ägna sig åt vill.

Hypotetiska dilemman del 2

Man måste ändå älska “herrmagasin”, det är ju inte annat än otroligt underhållande (och sjukt jävla tragiskt) att läsa dem. Följande citat är hämtat ur ett äldre nummer av tidningen Slitz.

“Det mest betydelsefulla du har finns ändå i dina kalsonger. Sen kan du tjattra hur mycket du vill om intellekt och kulturellt kapital. För handen på hjärtat, vad skulle du helst göra resten av livet, amputera penis och sen diskutera Shakespeares fantastiska sonetter med en intelligent kvinna eller lobotomera dig och sen bli avsugen av henne?”

Det här har högt underhållningsvärde av två orsaker, dels för att de likt mig tycker om att hitta på hypotetiska dilemman, och dels för att de faktiskt verkar tro att man måste välja än det ena än det andra. För så smala roller har ju vi som kvinnor att välja mellan, horan eller madonnan. Att man både skulle kunna föra ett intelligent samtal och ha sex med en kvinna förefaller för skribenten vara direkt omöjligt. Vadå, vill intelligenta kvinnor ha sex? Måste man inte mygla sig till det genom att ligga med blåsta brudar?

Och sen är det även väldigt roligt att föreställa sig samma dilemma i en “damtidning”. Undrar om veckorevyn någonsin skulle få för sig att konstruera ett liknande dilemma. “Det mest betydelsefulla du har finns ändå i dina trosor. Sen kan du tjattra hur mycket du vill om intellekt och kulturellt kapital. För handen på hjärtat, vad skulle du helst göra resten av livet, skära bort fittan och diskutera Shakespeares fantastiska sonetter med en intelligent man eller lobotomera dig och sen få honom käka skäggbiff?”

“Damtidningar” skulle nog snarare gör dilemman som “Antingen välja det där coola chefsredaktörjobbet på ett modemagasin i Stockholm och leva som singel resten av livet eller gifta dig med din ungdomskärlek, få tre barn och flytta till Värmdö?”.

Lördagskvällens hot spot

Nu är jag officiellt en hard working woman.

Däckar hemma i soffan efter två stora bitar lasagne och mammas improviserade appertif-cocktail en lördagkväll. Ge mig mat, ge mig tv-deckare och ge mig en drink så somnar jag likt ett barn.

Imorgon funderar jag på att klä av mig vinterfulheten och bli sommarschnygg. Fast bara kanske. Eller så skiter jag i ett. Just nu hägrar endast sängen, efter att jag uppvaknat från tuppluren i soffan, och hunnit klämma i mig ännu en bit lasagne och en näve jordgubbar.

Jag är fan medelålders. Medan annat restaurangbranschfolk blir smått alkoholiserade för att de hela tiden går ut och dricker efter jobbet med de konstiga arbetstiderna, så blir jag full på en öl numera. En veckas jobb och jag har redan sänkt min toleransnivå med sisådär 3 öl. Ge det sommaren och jag blir som oskuld pånytt. Kanske vore det coolt att testa förresten. Att inte dricka på ett par månader, enkom för att återigen få känna på den första fyllans berusning. Vad fantastisk den var, kommer jag ihåg. Så här vill jag känna jämt, tänkte jag. Tur att man inte faller till föga för alla sina laster, utan drar åt svångremmen på det goda ibland. Jag tror inte att jag är gjord för att fucka up saker, så därför undviker jag det i det längsta också. Självbevarelsedrift tror jag det kallas, eller förstånd, eller rädsla för misslyckande.