Idag besökte jag och familjen farmor och farfar. Det är ett besök som är blandat med plikt, sju sorters kakor, pulverkaffe och skuld. Men det är även väldigt trevligt. Ens blotta uppsyn får dem att smälta. Det är en tacksamhet som är svår att tillskansa sig på andra områden i livet. Folk som blir överlyckliga bara för att man har med sig en påse kardemummaskorpor växer inte på träd. Å andra sidan är det lika skuldbelagt när man inte visar sig. När man inte varit där på ett tag med kanelsnurror och pratat väder. Då får man dåligt samvete.
Ibland kan samtalen kring köksbordet vidröra livet från förr. Den som var gift med den, som var kusin till den, som söp ner sig och den som var bror till brevbäraren. När sådana litanior rabblas upp är det lätt att man sjunker in i ett sockerstint töcken. Kanske nickar man och ler lite när man suttit alldeles för länge och spanat på de virvlande dammkornen i luften. Men så finns det andra samtal som är desto mer underhållande. Som när de säger något politiskt inkorrekt, sådär som bara äldre människor kan. Pensionärer och barn behandlas lite grann på samma sätt. Det är allmänt accepterat att de säger vad de tänker på och alla bara ler och klappar dem på huvudet. För de lever ju i sin egen värld och förstår ju inte bättre. Men med den väsentliga skillnaden att barn tillrättavisar man i förhoppningen om att de skall bli välartade medborgare. Pensionärer däremot låter man hållas, för det är som bekant inte lätt att lära gamla hundar sitta. Så när gatuvåldet disskuteras och farfar påpekar att man skall akta sig för muslimerna och lappa till dem extra hårt om de ger sig på en, ja då skrattar man lite diskret. Och håller tyst. Det är ju inte annat än hysteriskt roligt när farfar kommer med plumpa uttalanden eftersom han själv inte inser att det han säger är så otroligt tabubelagt. Han är inte den enda som har en diskutabel världsuppfattning, andra är bara bättre på att dölja sina mindre rumsrena åsikter.
