Alla älskar musikaler. Den uppsluppna stämningen, de granna färgerna, den sprudlande musiken. Jag hatar musikaler. Den där uppsluppna stämningen, som får folk att plötsligt brista ut i dans och sång. En scen kan börja med att någon sitter i ett fönster, stirrar ut och deklarerar: “Jag är lycklig! Se på naturen utanför. Så vacker den är” (obligatoriska schizo-dialogen). Och sedan reser sig karaktären, spejar kring sig med uppspärrade ögon och börjar gestikulera häftigt med armarna. Samtidigt som den grabbar tag i en sopkvast som bekvämligt nog står och skräpar i ett hörn, och börjar sjunga. SJUNGA en inre dialog. “Jag är sååå lycklig, jag är sååå lycklig. Livet leker, solen skiner. Jag är såå lycklig att finnas till.” Och sedan springer personen i fråga omkring med en jävla sopkvast och dansar. Vad är grejen? Jag kan digga konceptet med musikaler, förstå att man ibland önskar att livet vore en ändå lång, färggrann och sprudlande musikal. Det kan jag skriva under på. Men aldrig någonsin vill jag att en film skall vara en musikal. Till livet adderar den fulländning, i filmen förstör den hela handlingen.
Om mitt liv vore en musikal…..
Stående i fören på en båt, blickandes mot horisonten till: Jussi Björling “Till Havs”
Dansa nerför gatan med min älskare hand i hand: George Harrison “What is life”
Piffa till mig på flickrummet till: Lill-Babs “Leva livet”
Strosa gatan ner till: Petula Clark “Downtown”
Dancemania på acid-trip till: Primal Scream “Swastika eyes”
Gå ensamma gatan hem efter en utekväll till: Håkan Hellström “Nu kan du få mig så lätt”
Känslosamt uppbrott med min älskare till: Neil Young “Down by the river”
Middag i goda vänners lag vid en idyllisk sommarstuga: Sunge Mangs “Någonting att äta, någonting att dricka”
Make-up sex till: Bon Jovi “Bed of roses”
Och sen avslutningsvis Håkan Hellström “Dom fyra årstiderna”. Bara för att Håkan är the soundtrack of my life. Så skulle jag tonsätta mitt liv om blott jag kunde. Men aldrig i helvet att jag skulle göra en film om det.
