Håkan Hellström – jag älskar honom mer än livet självt. Det bara är så, ett odiskutabelt faktum som gör sig påmint var gång jag ser honom. Känslor av extas, eufori och lycka svämmar över likt svetten i folkhavet där alla sjunger till samma melodi. Publiken utgör bigamifamiljen, Håkan är patriarken vi alla älskar. Vi i fanskaran är gifta och förälskade tillsammans. Samtidigt som vi känner oss ensamma med vår kärlek, att vi alla har ett alldeles unikt förhållande till honom. Det har vi inte, men han älskar oss alla ändå och känslan är ömsesidig.
Allt började med ett harmlöst intresse när jag första gången lyssnade på hans debutalbum hemma i vardagsrummet. Brorsan hade köpt “Känn ingen sorg för mig Göteborg” och den slog ner som en blixt i min sinnesnärvaro. Hans låtar både slog rot direkt och växte för varje lyssning. Inte en dag gick förbi utan att jag lyssnade igenom albumet och bläddrade i konvulutet. En morgon utan Håkan var en dag utan dagdrömmeri. Alla i klassen sa att han sjöng falskt, att han var en jävla bög. Ju mer de avskydde honom – desto mer älskade jag honom. Förmodligen hade jag inte älskat honom så innerligt om ingen hade ifrågasatt det. Han gav mig något unikt, ett utanförskap som ledde till gemenskap. Jag och min bästis, vi förstod. Alla andra var idioter. Utanförskap är vackert, Håkan har lärt oss det. Så vi två skrev ett brev. Det första och sista kärleksbrevet jag någonsin kommer att skriva. Visst tyckte vi att våra formuleringar var fyndiga, förmodligen på samma sätt som jag nu kan tycka att mina kåserier är jäkligt vitsiga. Nu när jag läser brevet blir jag generad bortom rimliga gränser. Fast ändå är jag stolt, förbannat stolt. Håkan valde faktiskt vårat brev till sitt singelomslag och det är stort. Om Håkan är vår gud, är “Känn ingen sorg för mig Göteborg” första testamentet, och “Nu kan du få mig så lätt” budorden.
När han kom till Gotland den sommaren fick vi träffa honom. GA styrde upp en date utanför Expert där han skulle signera skivor. Vi pussades, kramades, språkade. Vi blev inbjudna till konserten som vi annars aldrig skulle ha fått sett. Där stod vi sen på kvällen, i Gutekällarens Dj-bås, och hänfördes av vår första upplevelse av honom i egen hög person. Och då kom den, kommentaren som fick luften att gå ur våra lungor, fick marken att skaka, ögonen att tåras, händerna att svettas. “Den här låten tillägnar jag Emma och Signe. Vart står ni?” sa han och spejade ut i publikhavet. Vi ropade och han vinkade. Sedan kom den, “Nu kan du få mig så lätt”. Om det inte var för att vi var tretton år vid tillfället så hade jag definitivt läst in sexuella undertoner i hans dedikation. Så mäktig var den då, så även idag. Håkan är gud, vi är hans profeter och våra ord är för evigt inristade i hans stentavla. Igår fick vi uppleva ännu en av de där stunderna. Han gick upp på scen ackompanjerad av endast ett piano och sjöng låten som fortfarande skapar samma känslostormar som den där kvällen för nästan sju år sedan. Och jag tänkte att jag blir aldrig lyckligare än nu. Även om känslan är lika flyktig som hans närvaro i mitt liv. Om bara för en stund, jag blir aldrig lyckligare än så. Nu är det dagen efter, och glad är jag men aldrig så lycklig som då.
