Det är spännande och underligt vad en sommar kan göra med kroppens och sinnets tillstånd och stämningar. Med största sannolikhet beror det på solenergi och endorfiner men säkert lika mycket på den uppsluppna tillvaron som konstruerats lika temporärt som den uppblåsbara plaskpoolen. Man har rastlösheten i kroppen, vårskriket i halsen och springet i benen. Lika mycket som man helst av allt vill krönas till semesterkung och ligga med en bok och ett fat vattenmelon i hängmattan. Jag känner mig som ett hormonellt monster, en labil hemmafru och en omogen tonåring, allt på samma gång. Hela känslospektrat är aktiverat och självförstörelseknappen ligger så pass oskyddad att jag tror mig själv explodera om någon eller något rör mig. Fysiskt som psykiskt. Oro och förhoppningar, framtidstro och ångest. Sena kvällar, tidiga morgnar, tupplurer mitt på dan. Solenergi, alkoholdiet och popmusik. Allt i en salig blandning. Jobb som leder till måsten som leder till längtan efter frid. Och ledighet som leder till fridfylldhet som leder till längtan efter rörelse. Anspråklösheten ligger inte ens inom min begreppsvärld. Tillvaron och framtiden ligger och frestar som ett smörgåsbord jag planerat att föräta mig på. Snart är jag den där gubben i Monthy Pythons sketch, snart spricker jag av den där sista mintpralinen. Men jag tänker fan äta den ändå. Och jag gör det med fullständig medvetenhet och vid mina sinnens fulla bruk. Det ni, det är att vara livsnjutare. Att njuta av själva livet istället för längden på det, kvalitén istället för kvantiteten. Och snart är sommaren slut.
