Sitter just nu och tittar på ett nyhetsinslag om fetma. Till reportaget har man smygfilmat feta människor på stan. En kvinna som sitter och äter glass, en tjock man som vaggar fram och en närbild på en tant och hennes valkar som gör sig synbara även genom den slappa tröjan. Vilken absurd arbetsuppgift, att agera paparazzi med vanliga människor, om än feta, som objekt. Idag skall du filma feta människor på stan, får man veta när man kommer till jobbet. Du kan väl göra det lite diskret, zooma in valkarna med teleobjektivet. Dra ner till den där parken med glasskiosken vettja, där flockas det av tjockisar. Hög ratio av tjockisar, säger chefen, ett tips bara.
Tänk om man skulle känna igen sig själv från ett sådant reportage. Nämen där sitter jag och käkar glass på en parkbänk och blir smygfilmad lite lagom diskret för ett inslag om fetmans skadlighet för folkhälsan. Ångest, säger jag bara, ångest. För det är ju så dem gör när reportagen behöver fyllas ut med bilder, smygfilmar vyer från stan, från vimlet. Har man ens rätt att smygfilma människor på det sättet, och sända eller publicera bilderna utan tillstånd? Kanske hittar man sig själv där, fast troligtvis i ett annat sammanhang. Undra vad som skulle vara den ultimata smygfilmningsångesten? Typ, influensatiderna är här och smittar i rekordfart. Och sen skulle de filma en när man sitter på tunnelbanan och petar näsan. Zooma in på ens finger som lite diskret försöker skjuta iväg en snorkråka. Det hade känts lite jobbigt. Även om det görs med public services ädla syfte att upplysa allmänheten.
