Samtal mellan min mor och bror.
Mor: Kan du inte ta med den här skivan?
(mor gillar att tipsa om musik hon gärna själv skulle vilja dansa till om hon, låt säga skulle gå på dancemania. I detta fall tipsar hon om Sonic)
Bror: Mamma, vi skall på rave. Då spelar man inte sån musik.
Mor: Rave, ja huh då är det sån där monoton dunka-dunka man lyssnar på. Inte konstigt att dom tar knark på sådana fester, för att stå ut.
Det finns ingen som kan såga musiker så rakt av vid fotknölarna likt min mor. Ingen recensent kan frammana samma skoningslösa utlåtande som hon, ens om de försöker. Att lyssna på hennes utläggning om Per Gessles infantila texter och banala melodier är som att lyssna till Oscars Wildes välformulerade kommentarer av ironi. Den mannen, brukar hon säga om Gessle, den mannen, och sedan skaka på huvudet. En gång har hon till och med sjungit med i hans låtar med förställd röst, mongoröst. Tänk om man kunde sätta den tolkningen på pränt, vilken ultimat recension det skulle bli. Någon borde anställa henne som recensent. Mamma popsnöre dissar artister på löpande band i P3, och prisar somliga indieakter som vore hon tonåring pånytt.
För morsan hon har koll. Ibland tipsar hon nämligen oss ungdomar om musik. Arcade Fire var hennes fynd. Tack för fyndet mamma. Och tack för att du dissar Per Gessle. Det värmer.
