Jämställdhetskampen går vidare. Närmare kommer vi – långt har vi kvar. Dock går utveckling inte alltid åt rätt håll. För man skulle ju önska att kvinnorna skulle få det bättre, snarare än att männen skall få det sämre. Att möjligheterna skall öka för dem som har få istället för att minska hos de som har många. Man skulle ju vilja att pressen sänks hos de som har höga förväntningar på sig, snarare än höjas ännu mer hos de som förskonats från skyhöga krav. Men riktigt så tillfredställande fungerar inte vårt samhälle. Om fler kan må dåligt och tryckas ner under krav och pressas in i mallar så varför inte.
Det enda som man kan finna underhållande i denna soppa av könsrollsförvecklingar är ju mannens nya roll. Jag kan inte låta bli att gotta mig lite i det faktum att männen blir alltmer exploaterade, likt kvinnan alltid blivit. Att de bli mer och mer objektifierade och att de nya egenskaperna som tillskrivs mansrollen blir till en paradox. För hur manligt är det med fåfänga, egentligen? Ändå står David Beckham där som avgudabilden av den perfekte mannen, den metrosexuelle mannen. Vars kroppsideal väcker lika starka komplex hos andra män som de ideal kvinnor ständigt blir matade med. Visst har mannen alltid haft ideal att leva upp till, men aldrig så extremt som nu. Det märker man på subtila vis. Som i Hm-katalogen där män förut endast varit sportiga och grovrakde i piké-tröjor och hoods. Och dessa män finns kvar, men nu finns även de moderiktiga männen i bajsnödiga poser med scarfs och stickade koftor. Den manliga nakenheten går alltmer från humoristisk till sexig. Från skrattretande till aptitretande. Och allt på grund av en ändring i samhällsynen, på hur vi omvärderat männens roll.
Kanske är det en vacker utveckling. Att vi alla, män och kvinnor tillsammans, kan sitta och ha gemensam ångest över vår otillräcklighet i kampen om att tillfredställa normerna och idealen..
