Läste igår i Aftonbladet att Thorsten Flinck gått före i kön på ett uteställe och banat sin väg genom folksamlingen genom at gå omkring och svära och säga saker som “djävulen” och “helvete”. Tydligen vittnade gäster om att de blivit uppriktigt rädda för Thorsten och hans både märkliga och aggressiva beteende.
Jag applåderar Thorsten. För det är precis så man skall göra om man vill leva ut myten om sig själv, uppfylla klyschan till fullo. Då skall man göra det just så. Att uppfylla en klyscha skall man endast göra om det ligger till ens fördel, vilket det gjorde i det här fallet. Thorsten går omkring och är otrevlig, häver ur sig bisarra kommentarer som om han medverkade i en Bergmanfilm. Och det funkar ju. Han håller folk på halster, tar sig förbi alla eventuella hinder och upprätthåller sin pondus. Jag önskar nästan att jag själv kunde få gå runt och yttra bisarra kommentarer och på så sätt ta mig förbi folkmassor och köer. Vad nöjd han måste känna sig efter en sådan kväll. Han sitter förmodligen hemma i sin läderfåtölj och dricker whiskey och läser Strindberg medan han nynnar förnöjt över att han än en gång fick agera Thorsten Flinck, och att alla gick på det.
