Västerbottenost är inte överskattat. Det är precis så gott som det sägs.
Igår mötte jag en man i mustasch. Då tänkte jag på mannen-i-mustaschen-låten: ”Se här kommer han med mustaschen, å bugar å ber om en dans. Ja nu kommer han med mustaschen, dom andra dom har ingen chans.” Det hade dom inte heller, han var klart överlägsen.
Natten till idag cyklade jag hem i hällregnet. Det var välgörande. Syndafloden spolade bort alla gamla synder. Jag kände mig duktig. Sen fick jag ett sms av en vän som beundrade mig för att jag cyklat hem i regnet. Då kände jag mig ännu duktigare.
Första doppet för i år. Det var kallt. Hela kroppen fick en brainfreeze. Åh så härligt vi har det, tänker man medan man står där och huttrar och grinar illa. Men sen när man går upp, då känner man sig duktig. Varför känner man sig alltid duktig när man genomlider jobbiga saker? Borde man inte istället känna sig duktig när man undviker dem, åtminstone ibland.
Myckte tänkvärt Emma! Varför bry sig så mycket om det onda? Vi borde egentligen gå omkring och vara sprudlande glada över allt dumt vi inte behöver göra
Typ som att vara med i Idol och sånt, det är jag glad för nästan jämt 
Det är för att vi är så kloka, och vet att avsaknad av skit ofta är sann lycka.
Att härdas är ibland nödvändigt, men fasen inte alla gånger. Särskilt inte om man härdas bara för att tillfredställa sina narcistisstiska böjningar som konstruerats av samhällsnormer som säger att: lite stryk har väl ingen dött av, lite skit rensar magen. Ja nej, men man behöver väl knappast leta upp skiten om man istället kan undvika den.
Vi gor sa for att det ar den enda motivationen vi kan hitta pa. Att kanna sig duktig ar vitalt for var utveckling och overlevnad aven nar det kommer till den mest triviala sak. Instinkt!